Till Negril på Jamaica

I tisdags, efter hagelpromenaden på Baskemölla, bestämde jag mig. Solen hade brutit genom molnen på förmiddagen och jag erinrade mig cykelturen för några dagar sedan till Botan i Lund, när jag var tvungen att kisa med ögonen eftersom jag hade solen i ansiktet. Det var sen eftermiddag när jag ringde och bokade restresan till en av de karibiska öarna. Längtan efter ljuset och den karibiska vardagen hade blivit för stark. Jag hann precis till Forex i Lund för att växla till mig US dollar innan de stängde. På förmiddagen igår flög jag till Jamaica.

Jag har aldrig varit på Jamaica tidigare. Ingenting var förberett. Endast några få vänner var informerade. Jag hade med mig det absolut nödvändigaste, i detta ingick två böcker, Lonly Planets bok ”Caribbean Islands” och Crister Enanders bok ”I motstånd växer tanken”.

På planet läste jag i min reseguide om Jamaica och såg jag att det är en ö med många naturtillgångar, floder, vattenfall och mangroveträsk. Jag letade mig fram till en liten stad, Negril, som jag tyckte verkade intressant att bo i under några dagar. Här finns bl.a.  Jamaicas vackraste sandstrand. Så jag bestämde mig ganska snabbt för att jag ville bo i ett enkelt litet Gueshouse där.

Det är sex timmas tidsskillnad mellan Skandinavien och Karibien. När jag kom fram regnade det och molnen täckte bergen men luften var fuktig och varm, 27 C. Klockan var närmare fem på eftermiddagen när jag steg på bussen mot Negril och det hann bli mörkt innan vi efter två timmars färd invid berg och hav var framme.

Ägaren visade mig ett typiskt karibiskt trähus med glaslösa fönster, träpersienner. När jag hade bestämt mig och betalat hyran för de närmaste två nätterna kom några tyska kvinnor, hälsade och slog sig ner för en pratstund i homerisk anda på min stora altan där vi efter en stund blev bjudna på nyplockade apelsiner.

Visst har jag läst i Lonely Planet att det dödas i genomsnitt tre personer per dag i Kingston och att kvinnor inte bör gå ut ensamma efter mörkrets inbrott. Klockan var närmre åtta när jag promenerade i mörkret till havet för en simtur under fullmånen. Jag var ensam på den vita korallstranden och det turkosblänkande vattnet var mycket salt.

När jag tog badkappan som hängde i grenverket av ett mullbärsträd, såg jag den stora vita snäckan invid trädrötterna, en gammal tik med hängande bröst kom släntrande förbi, mångatan glittrade och ekvatorns stjärnhimmel var vackrare än jag mindes den.

Människorna satt ute på sina verandor och småpratade medan jag passerade på den smala stigen förbi deras trädgårdar för att komma till vägen som gick till hotellet. Vi hälsade god kväll.

JANET HAPAAR

 

 

Det här inlägget postades i Resor och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Till Negril på Jamaica

  1. mormor6 skriver:

    Vad du är en modig kvinna, Janet! Otroligt fin beskrivning! Som man säger på finska i en liten sångtext: ”..oj, om jag kunde en sockerbit i din ficka vara …”…ja, för att få följa med och se allt. Men då hade jag förstås smält bort och följt med vågorna i det Karibiska havet…men det hade inte gjort nåt…;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s