Även om jag bara är i Lund/Malmö regionen några dagar, så är det som att luktsinnet aldrig någonsin tidigare har förnummit en så klar och doftrik luft som när jag kommer tillbaka till Almagården på Baskemölla. Den har filtrerats ren av havssalt och vind. I kväll är allt stilla, kontemplativt. Inte den minsta lilla rörelse i rosornas tusen bladiga blomskålar. Jag vandrar runt i trädgårdens höga ängsgräs, där de vita och gula kungsljusen har börjat slå ut, och hälsar på alla klättrare och buskrosor som hunnit öppna upp sina förföriskt doftande blommor på de här fem dagarna som jag har varit på Skånes västra sida.
Över ett av trappornas järnräcke kastar sig den karminröda Hiawathas veka armar och bildar häck mot Studion. Min danserska, Félicité et Perpétue, sträcker sina vit/rosa skira blomklasar över pergolans bambustänger upp mot ett av mina sovrumsfönster. Bredvid henne har buskrosen Little white Pet slagit ut, hon växer över alla bredder och höjder precis som Mozart, buskrosen invid stenmuren. Han är nog över tre meter bred och minst lika hög! Ingen av mina rosor får näring, det är jorden som aldrig konstgödslats som är humusrik och levande. Vid muren böjer sig tunga grålila klasar av den tagglösa Veilchenblau, hon är en säregen madame. Min klarlila blommande Amethyste har kasat ner från pergolataket och välver sig busklikt över de runda träpelare som utgör pergolans stomme. Vid Axxes grav tittar några bländvita stjärnögon av den kraftigt växande Dorothy Perkins fram mellan ett vildvuxet parti av mossrosen Old Black, som blommar med purpurvioletta, nästan svarta blommor, grönskimrande sommaräpplen, röd kaprifol och den polkagrisrandiga Variegatans rosenbollar. Rosenvattenfallet Minnehaha står fortfarande med hopknipna knoppar liksom morfars ros, den rosa Dorothy Perkins.
Skymningen faller. Jag klipper mig en bukett av de nyutslagna rosorna och känner en stilla berusning när jag vadar genom höga stånd av oregano, vitblommande ax av lakritsrot och måste klättra över Bornholmsfikonens frukttyngda genar. Det är inte lyx, det är nåd.
©JANET HAAPAR
almablogg 