Om drömmar på Medelhavet

DSC04692 DSC04753

Det är morgon. Sitter i fåtöljen med Sydsvenskan och en kopp värmekaffe smaksatt med honung och kanel. Kulturdelen. Jan Henrik Swahns artikel om drömmarna på däck. Bilderna inne i mig blir berörande, färgrika, starka och tydliga, jag är där hos Maria som brer smörgåsar till flyktingarna, ser båtarna som går in och ur hamnen borta vid Malagari på den grekiska ön Samos. 2500 syriska flyktingar har sedan flera dagar väntat på sin tur att komma vidare med den extrainsatta båten. Jan Henrik tänker på den unge polske författaren Witold Gombrowiczs resa 1938, undan ett annat krig, mötets magi och framtidsdrömmarna och jämför dem med flyktingarnas livssituation där på resorna på Medelhavet mellan olika grekiska hamnar. Som ett slag drabbar mig en av flyktingarnas utsagor, när han samtalar med Jan Henrik: ”90 procent av dem som flyr nu hade inte behövt göra det. Det är masspsykos. För samma pengar som en trebarnsfamilj betalat människosmugglare hade den kunnat bo och försörja sig i tre år i något av Damaskus säkra områden. Men i det ser de ingen framtid, det är Europa som hägrar, och barnen ska lyckas ta sig fram. De vet att Tyskland inte skickar tillbaka syrier, här ombord har jag träffat en egyptier, en libanes och en irakier, män som ser sitt hopp i att haka på med falska syriska pass.” Så vem i hela världen ska man lita på?

Tänker på filmen ”Tillbaka på Lampedusa”, på flyktingarnas berättelser, tänker att detta är deras livsval, detta är deras drömmar. Ser inom mig en liten karibindiansk flicka som jag samtalade med efter att ha simmat i floden på vulkanön Dominica. Några familjer hade gjort upp eld vid stranden, de höll på att laga mat i en stor sotsvart kittel, plantiner, brödfrukt, kyckling och örter. Flickan plockade vilda mandlar som fallit ner från de många fruktbärande träden längs floden. En man kom fram till oss, han visade mig hur man, med en vass kniv, skalade mandlarna samtidigt som han berättade för flickan att skalet är mörkbrunt men när man tar bort det är frukten vit, det är den man kan äta. Och jag berättade om alla djur som byter färg till vitt under vintermånaderna hos oss. När jag en stund senare delade måltid med dem, där vid öppningen mot havet, intill floden, kände jag mig som delaktig i en stor världsomfattande familj.

Nu gäller det att hålla ut till den 14 september när EU har sitt möte angående flyktingarnas drömmar och hoppas att de 28 medlemsländerna lägger fram nya humanitära, mänskligt hållbara, riktlinjer i flyktingfrågan.

©JANET HAAPAR
text och foto

Det här inlägget postades i Litteratur och Skrivande och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s