Jag läser Amánda Michalopoúlou

Amanda Michalopoulou

Entusiasmerad av den läs- och författarupplevelse jag fick av Brigite Le Treuts bok ”Spiral”, börjar jag på ytterligare en kvinnlig författares bok, vilken är översatt till svenska. Denna gång en grekisk författare, även hon född på -60-talet och bosatt i en storstad, Aten. Även hon med litteratur i sitt studiebagage.

Amánda Michalopoúlou kom 2004 ut med boken ”Jag skall slå ihjäl dig som en bläckfisk” på Söderströms förlag. Boken gavs ut med stöd av den Europeiska unionens Kultur 2000-program, en tegelsten på 390 sidor.
Förväntansfull griper jag mig an texten men känner inget engagemang, ingen drivkraft för läsandets flöde. Alla dessa trivialiteter som radas på varandra och ibland får ett pretentiöst uttryck tråkar ut mig.

”Alla känner igen ensamheten fast det inte publiceras fotografier av den.
Då jag är ensam är jag inte ensam.

Sedan den dagen då Ilías gav sig av skrev jag sådana lappar och fäste dem på kylskåpet med magneter. Denna vana gav mig ett intryck av att här huserade en god ande som tröstade mig på ett metafysiskt sätt. I förrgår fann jag på botten av en väska ett papper, dubbelvikt, nästan söndertrasat, med mina gamla tänkespråk.”

Michalopoúlous språk fängslar mig aldrig, jag blir inte nyfiken på fortsättningen i texten, läser ändå, som pliktskyldigast, vidare och hoppas att jag skall förvånas, förundras eller bli nyfiken på fortsättningen. Men nej. Och det känns som att jag bör be om ursäkt för att jag reagerar sådär.

Inledningsvis berättar författaren att det är hennes bror som har skrivit boken med sin titel: ”Jag skall slå ihjäl dig som en bläckfisk” men när jag börjar läsa är det samma enformiga språk, samma chablonaktiga sätt att beskriva verkligheter. Detta förhållande till språket ger mig en overklighetskänsla och jag inser att det för min del handlar om att texten inte känns tillförlitlig. De flesta av bokens kapitel är fyndigt uppkallade efter maträtter, vilka händelserna i kapitlet kretsar kring, men inte ens detta ger min läshunger tillräckligt med näring. Kapitlet ”Persiljesallad” börjar: ”Föreställ dig en familj runt bordet” Vilket bord?, tänker jag. Här börjar jag fundera på om jag skall lägga boken ifrån mig, men fortsätter. I kapitlet ”Små köttbullar” upplever jag vare sig entusiasm, spänning eller närvaro i texten och slutligen på sidan 84 slår jag ihop boken.

Jag har aldrig tidigare publicerat en negativ recension av någon bok. Senast för några dagar sedan lämnade jag en bok av en svensk författare halvläst, den var alltför tråkig för att fånga min läsiver. Men det här tänker jag publicera. Michalopoúlou fick tidningen Diabàzws romanpris för boken och tidskriften Reúmatas berättarpris. Boken är förutom till svenska, översatt till tyska och italienska. Varför fångades jag inte? Ser fram emot svar från läsare som kan ge mig andra vinklar på Michalopoúlous författarskap.

©JANET HAAPAR
foto: facebook

Det här inlägget postades i Grekland och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s