Engdahl, Hultén och vårdagjämning

C O Hultén

Vårdagjämningsmorgon. Nu blir dagarna ljusare än nätterna. Jag ser ut över en öppen horisontlinje där havet klart och blått vilar i jordens famn medan den ljusa himlen lyfter. Spridda stackmoln bryter det koboltblå himlahavet. En lätt vågrörelse transformerar sig utifrån det vida, in mot hamnens hållande stenarmar. Stannar slutligen i en blank spegel intill strandkantens vissna fjolårsstänglar och grönskiftande gräs. Några sparvar sitter högt uppe i parklinden som jag planterade den 30 november 2000.

Jag läser i Horace Engdahls ”Cigaretten efteråt”, sid 79, om ”Det som utmärker en modern målning är att den inte lämnar något omedelbart svar på frågan varför den är gjord.” Jag reagerar med förvåning och fortsätter att läsa ”Eller kanske är det riktigare att säga att den väcker liv i denna fråga, som naturligtvis inte skulle ställas om svaret var uppenbart.”

Jag ser inte på konst så. Jag tror nämligen inte att många av de konstnärliga alster som vi ser på gallerier och offentliga museer eller konsthallar har en väldefinierad och/eller medveten orsak utan ofta kommer ur en inre skapande impuls hos konstnären. Gestaltningsbehov med rötter djupt under det medvetnas yta. Annars vore konstverket snarare en form av illustration. Tolkningarna, avsikterna kan komma efter det att konstverket tagit form. De bilder som kommer upp inom mig är CO Hulténs bildvärld, säkert på grund av att jag har haft dem framme några veckor. Hultén gestaltar på ett säreget vis en inre värld, vilken ställs i relation både till personliga känslor, djuriska drifter och till den makt människan tar sig i förhållande till djurens lika rätt till planeten Jorden.

”Det som utmärker….” är ett extravert och analytiskt vis att förhålla sig till ett konstnärligt budskap. Engdahl verkar utgå ifrån att hans fråga om anledning till ett skapat verk är en allmän företeelse. Detta är fel, hoppas jag innerligt. Min önskan är att istället betraktaren till konstverket öppnar sig för dess intuitiva, magiska och gåtfulla värld. Låter sig beröras och påverkas. Kanske utan att finna ett omedelbart svar. Annat än de känslor och reaktioner som väcks inför betraktandet av en annans inre världar.

©JANET HAAPAR
Text och Foto. Fotografiet är en beskuren bild av C O Hulténs ”Kartbild i förändring” (min översättning av ”Kartenbild in der Vervandlung”) 1991, C O Hultén

Annonser
Det här inlägget postades i Almagården, Österlen, Baskemölla, Konst, Litteratur och Skrivande och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s