I andra delen av Horace Engdahls ”Den sista grisen”, den dramatiska enaktaren ”Mannen på bryggan”, förvånar författaren genom olika klädbyten mellan de fiktiva scenerna. Mannen förändrar gestalt, blir till en kvinna i kjol och modest högklackade skor. Kampen mellan könen är utopiskt utspelad och kvar blir endast skärvor av det mänskliga. Hen, personen på bryggan, förundras över att tillvarons villkor även gäller henne och reflekterar kallsinnigt över krig och katastroftillstånd, där människor står och rotar i ruiner efter en kastrull, en leksak. I Thebe, Korinth och Troja har människor stått och rotat i husrester på samma vis som idag, i länder där kriget är verklighet. ”Alltid med samma klentrogna ansiktsuttryck: Hur kunde det hända just mig?”
Monologen hänger bitvis ihop, men sammanhanget upplevs oftast som om man befinner sig på ett isflak bland flera andra vilka är på väg med strömmen mot landet Katastrof. De korta prosastyckena kan sluta med ”Jag vill bara dö”, ”jag skrattar inte”, ”Mot sorgen hjälper bara olyckan”, ”Det blir svårt att andas”.
Författarens negativa kvinnosyn lyser, trots förklädnaden, igenom på alltför många ställen i båda delarna av boken. Man blir minst sagt förvånad över plattityder som ”Kvinnor ser aldrig så dumma ut som när de tror att de förstår det en man inte förstår om sig själv”.
När jag körde till Simrishamn igår för att lämna tillbaka boken, tänkte jag att den gick fort att läsa. Kanske beroende på min nyfikenhet på författarens personliga livssituation och hur han bearbetat den i detta litterära verk. Båda delarna i boken upplevs som starkt förknippade med författarens eget liv.
©janet haapar
text
almablogg 