Ebba Witt-Brattströms ”Kulturmannen”

kulturmannen, Ebba Witt-Brattström

Har sträckläst Ebba Witt-Brattströms bok ”Kulturmannen”, Norstedts förlag, där Ebba ifrågasätter det patriarkala kultursamhället och påminner oss som att den svenska kvinnan fick rösträtt så sent som 1919. I boken lyfter hon fram kvinnliga författare som Selma Lagerlöf vilken året innan rösträttsåret blivit invald i Svenska Akademien som första kvinnliga ledamot. Inte förrän 1944 skulle nästa kvinna få sin stol där, nämligen Elin Wägner. Elin Wägner gav svensk röst åt engelskans New Woman Novels med sin ”Pennskaftet” och myntade begreppet S.B.K. dvs en kvinna som var självförsörjande och bildad. Otroligt intressant att läsa om dessa kvinnokampens pionjärer, att återerinra sig betydelsen av Virginia Woolfs essä ”Ett eget rum” som utkom 1929.

Bland mer eller mindre välkända kvinnliga författare skriver Ebba om sin egen sibiriska grandonkel som skrivit en bok ”Marussja. En piga ta sig fram”. Denna piga får fason på sin suput till karl genom att prygla honom med jämna mellanrum. Hon har nämligen läst Nietzsches ”Så talade Zarathustra” där det står att män aldrig skall glömma piskan, när de går till en kvinna. I slutet av boken anförtror hon sig till en väninna om anledningen till att hon klarat av att bossa 30 vilda karlar i den firma hon arbetar. ”Skrattande visade hon henne i sin byrålåda en ridpiska, en gummibatong, ett knogjärn, och en Mauserpistol”. Så roligt skriven!

Ebba fortsätter med jantelag och fetischism. Freud, Strindberg och Sandemose, alla narcissistiska egon och oidipala arvingar faller under hennes pennas lupp och rannsakas till fördel för systerskapet.

Jag får lära mig att subalterna är en marxistisk term som betyder underordnad. Denna sätts i samband med BirgittaTrotzigs litteratur, särskilt i ”Dykungens dotter”. Så äntligen en röst med kött och blod i nutiden. Sofi Oksanen beskriver i sin litteratur ingående Estlands sargade historia, moralisk konsekvenser och skamfyllda övergrepp.

Befriad ser jag att konstens betydelse och visuella stridsrop för kvinnokampen får ett eget kapitel genom att Siri Derkerts liv har en egen essä. Sjuttiotalets protester gestaltade genom tunnelbanans betongbilder. Det känns bra även om det i sammanhanget är alldeles för lite utrymme i boken till fördel för litteraturen.

Strålkastarljuset föll trots allt på kulturkvinnan i denna intressanta och viktiga bok. Det är bara det att den känns som en droppe i havet. Boken ger mersmak. Mer av samma tema! Och i en bok med titeln ”Kulturmannen” borde också den visuella konsten få ha sin självklara plats.

©janet haapar
text

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur och Skrivande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s