På tåget, på väg till Helsingborg, läste jag Thomas Millroths intressanta artikel i Sydsenskan om Dana Sederowskys utställning på Dunkers kulturhus. Utställningen hade vernissage i gårkväll och pågår till och med den 14 maj. Idag pratar Dana om sin konst.
Min upplevelse av utställningsrummet är rymd. Kanske med anledning av den blå sms-färg som fyller det. Himmel och Hav. Som i Roger Pontares låt. Däremellan vilar Dana Sederowskys konst. Alla ord som fyller väggen, gestaltade i gigantiska trappsteg. Glasburen för skrivandet, facebookansiktet som tittar på mig från alla håll. Orden som krypteras. Allt väcker minnen, känslor, bilder. Louise Bourgeois burar som ställts ut på Louisiana dyker upp. René Magrittes svävande sten kommer fram i mig i rummet som skall få oss alla att erinra oss de tyngder vi bär på, som stenar i en ryggsäck. Stenen var lätt sa hon. Det gäller att koncentrera sig, att hålla ansiktet så stilla som möjligt. Jaha. Papiermache. Jaha. Då går vi till restaurangen.
I restaurangen är det trivsamt som det brukar. Vi pratar mycket. Men det är en annan historia.
©JANET HAAPAR
text och foto
almablogg 