Bilden i SDS på Carlos Capelán i hörnet av röd handslagen tegel på Mejeriet i Lund, vilande i sina gigantiska tuschmålningar, får mig att minnas hans utställning på Lunds Konsthall 1992. Alla små flaskor med sand från så många av jordens länder, Konsthallens hållande, varma lerjord, hämtad från den jord som fött honom i Uruguay och målad med konstnärens känsliga händer. Rörelse, närvaro, sinnlighet och liv tillsammans med en hyllning till Jorden.
Mina reaktioner efter det att jag sett, eller snarare varit i, utställningen då, var att jag fick lust att kasta ut vardagsrummets möbler genom det franska balkongfönstret i min lägenhet på Prennegatan i Lund för att få plats med mitt eget måleri. Carlos sätt att uttrycka sig, hans globala konst gav en stark frihetslängtan.
Själv målade jag stora bilder, och gör fortfarande, på golvläggningspapper som fyllde billast efter billast för att därefter bli transporterade till olika recyclingstationer. Denna längtan efter bilden som utryck, kombinerad med mitt intresse för psykologi och ekonomiska behov att kunna försörja min lilla familj, utgjorde grunden till utvecklandet av den bildterapeutiska metod, med bas i C.G. Jungs struktur över psyket, som jag arbetat med sedan mitten av 1970-talet. Metoden spreds, både inom barn- och vuxenpsykiatri, genom mina föreläsningar och workshops på svenska psykiatriska kliniker och mottagningar från Trelleborg i söder till Gällivare i norr, i Norge, på Island och genom arbete med grupper i Grekland. Den Jungianska bildterapiutbildningen startade 1991 och en grupp kvinnor har just börjat sitt första år.
Att uttrycka sitt liv, sina hinder, sin längtan och sina behov genom måleri, ger en frihet, friheten att genomarbeta traumatiska, smärtsamma upplevelser och genom intuitiva och känslomässiga ställningstaganden, snarare än ensidigt rationella tankekonstruktioner, bli öppen för de egna utvecklingspotentialerna, hjärtats, sinnenas och tankens sammanflätade livsimpuls.
WordPress har gjort om sitt program. Det verkar omöjligt att få in det foto av Carlos som jag har på min facebooksida. Dessutom verkar man vara tvungen att klicka in sig på bloggtexten, ett onödigt drag. Att skrolla igenom text- och bildflöde, så som det varit tidigare, är mest estetiskt och ger en intressant överblick över blogginläggen.
Förhoppningsvis är bilden inne nu. Foto SDS.
©JANET HAAPAR
text JH, bild SDS
almablogg 