Recension av ”Marias taverna”.

Nu ska jag äntligen komma igång med min blogg! Det första jag vill lägga ut, är en recension av ”Marias taverna” som kom ut förra hösten. Jag sträckläste boken, som utgår från de båda författarna Jan Henrik Swahns och Jasim Mohameds upplevelser av arbete med flyktingar på den Grekiska ön Samos. Därefter skickade jag följande recension till Skånemedia, Kristianstadsbladet och hade hoppats att de skulle ta in den, åtminstone under ”Ordet är fritt”. Men nej. De hade nog mycket att göra just då, för jag fick inte så mycket som ett svar. Så nu kommer mina reaktioner här.

Hej Sune!

Jag har nu läst ”Marias taverna”, Atlas förlag 2017, ett försök till sammanfattning av vad som hände under flyktingkrisen 2015 på den grekiska ön Samos. Boken är skriven av de båda författarna och volontärer i biståndsarbetet Jasim Mohamed och Jan Henrik Swahn som bor på ön i perioder. Boken är inte enbart en ögonvittnesskildring utan i högsta grad ett rörande vittnesmål från två personer som deltog praktiskt i flyktingarnas upplevelser av att nå ett av delmålen för sina resor: Grekland, där de hade för avsikt att transportera sig vidare mot Tyskland eller Sverige.

”Vad finns kvar av allt som hänt under det här året?” frågar sig Jan Henrik i bokens sista kapitel och kommer fram till att det är minnet av vad som hände i mötena med de människor som de träffade där. Alla involverade. Själv tänker jag på samma sätt om boken. Vad berörde mig, vad tar jag med mig som ”andrahandsupplevare”?

Jasims intervju med den iranske pojken Jawad och hans kusin berörde mig starkt. Enbart Jawads beskrivning av sin resväg från Afghanistan till Samos är stoff nog till en egen bok – eller film. Den strapatsrika resan, som nästan kostade honom livet, tog ungefär en månad. Huden knottras. Man blir förtvivlad, känner gråten bränna i ögonen. Hur många fler delar ett öde som hans?

I samma kapitel beskriver Jasim sitt möte med ett ortodoxt flyktingpar som inte vill bo ”vid sidan om en bordell”. Efter en plågsam stund uppdagas att det sker ett flertal bordellverksamheter i flyktinglägret. De är organiserade av flyktingarna själva. Jasim minns personer i en ”bordellkö” som han skakat hand med och bjudit på mat. ”Vad mumlar du?” blir Marias svar/kommentar. Verkligheten kommer ikapp. Patriarkala strukturer blir synliga.
Jasims förslag, till besökande regeringstjänstemän, om detta är att, i preventivt syfte, separera ensamma kvinnor tillsammans med familjer och att låta kvinnors asylansökningar få förtur. Dessa förslag fick mig att fundera över hur viktigt det är att söka begripa och ta ställning till verkligheten. En fråga står kvar: Varför fick dessa sargade kvinnoupplevelser inga rubriker? Varför nådde denna del av flyktingverksamheten inte ut till allmänheten?

Marias väsen och engagemang får sidorna i boken att vibrera. Hon verkar hålla sina beskyddande vingar över hela det samoitiska flyktingengagemanget och står fast rotad i hjälparbetet trots att tider för färjorna inte stämmer och mackorna inte räcker till. Hon är en förebild för alla. Men även motsatta reaktioner beskrivs, som när fyra unga män från Samos slår en av flyktingarna medvetslös.

Jan Henrik beskriver känslan av uppgivenheten och maktlöshet inför mötet med uthungrade flyktingar när baguetterna tagit slut: ”Och så står jag där igen och ber om ursäkt, förlåt att jag inte har fler. Benen känns blytunga som om jag befann mig i ett rum där syret höll på att ta slut. Men jag har inte ens gått tillbaka till bilen. Jag bara står där med en tom plastsäck under stjärnorna.”

Volontärarbete engagerar mest kvinnor också på Samos. Att dessa bränner ut sig i sin iver att vilja hjälpa, att räcka till, är symptomatiskt för den verklighet som de delar med flyktingarna. Jan Henrik beskriver inlevelsefullt sin upplevelse av att leva under denna press: ”Det är som om jag plötsligt, i ett slags bildmässig summering av allt jag sett, läst och upplevt, iakttar jorden från ovan, ser hur den blöder, ser hur människor blöder, dödar, våldtar, våldtas, dödas, flyr, jagar, gömmer sig, arresterar, torterar, misshandlar, förlorar hus och hem och familj.”

Både Jasims och Jan Henriks skildringar är hudlösa, närvarande och smärtsamma att få del av.
Dock genomsyras deras berättelser av gnistor av hopp. Av meningsfulla, kärleksfulla möten symboliserade av en citerad rad av Bruno K. Öijer: ”Jag är inte här för att överleva”.

JANET HAAPAR©

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s