Turkiet idag

  Elisabeth Özdalga, professor i sociologi och  föreståndare för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul, beskriver i dagens understreckare i SvD den komplexa politiska situation som råder i Turkiet. Hon utgår i huvudsak från den turkiska antropologen Esra Özyureks bok Nostalgia for the Modern. State Secularism and Everyday Politics in Turkey vilken utkom 2006. Esra Özyurek belyser de politiska maktförhållanden som är direkt relaterbara till folket politiska engagemang. I dag är det politiska deltagandet försvagat på många håll i världen, enligt Özyurek, och kompenserat av personliga engagemang i familj, konsumtion, känslor, den egna kroppen, religion och ideologi, vilket i första hand har betydelse för den egna identiteten. Politik är något för makthavarna, vilket får konsekvenser i människors vardag.

Nationella Säkerhetsrådet i Turkiet inrättades 1962 med uppgift att förvalta landets säkerhet. Rådet består av representanter för den civila regeringen tillsammans med representanter för militären. Militäriska intressen har emellertid varit de styrande, vilket bland annat resulterade i den postmoderna kupp som inträffade 28 februari 1997, då den proislamske regeringschefen Necmettin Erbakan avgick och Välfärdspartiet tvingades från makten. Partiet förbjöds och trycket mot islamska grupper och frivilligorganisationer ökade. Det infördes förbud mot att bära huvudduk på Universitet och Högskolor. De nationella symbolerna blev viktiga och Turkiets grundare Mustafa Kemal Ataturks mausoleum i Ankara blev alltmer välbesökt. Bilder av Ataturk blev kommersiellt gångbara och man kunde se hans fotografi i alla möjliga sammanhang, alltifrån offentliga utsmyckningar till små minibilder att sammanblandas med de privata familjebilderna i hemmet. Ataturk, som dog 1938, klev bildmässigt och känslomässigt in i människors vardagsrum som en förebild att se upp till. Landsfadern transformerades till att också bli familjefader och beskyddare av både småföretagarens verksamhet som de stora politiska händelserna. Man kunde se posters av en leende, kaffedrickande Ataturk på kafé, en dansande Ataturk på en nattklubb och en allvarlig Ataturk som dekorerade offentliga byggnader. Hans politiska inställning blev den ledande och självklar för det sekulariserade Turkiet.

I Turkiet har under de senaste åren skett en rad uppmärksammade mord och attacker mot journalister, missionärer, kurdiska intellektuella och aktivister. 2002 vann det proislamska partiet AKP valet med 34% av rösterna och 2007 med 47 %. Den halvt liberalkonservativa regeringen, ledd av Recep Tayyip Erdogan, får ökat stöd hos befolkningen. 2010-01-19 meddelade tidningen Taraf att det finns aktuella planer på att störta regeringen. Färdiga namnlistor finns på ministrar i en tilltänkt ny regering. Sabotage har utförts mot välkända moskéer i Istanbul, det har skett en mängd gripanden av människor som engagerat sig i kurdernas situation, massaresteringar har skett.  Özdalga jämför den rådande politiska situationen vid den som rådde i Chile 1973.

Undersreckaren ger en oroande bild av dagens Turkiet. Alltsedan 1997, då Erbakan tvingades avgå, har militären bemödat sig om att få kontroll över massmedia för att inverka i vardagslivets privata ställningstaganden hos folket. Ataturks stigande popularitet, hans ikoniserade inflytande i familjesituationer, så som den beskrivs av Özyurek, får mig att associera till uttryck för psykologiska mekanismer och maktstrukturer i det forna Sovjet. Enligt Özdalga har Özyurek inte redovisat betydelsen av hur dagens militära intressen, har inverkat i människors vardag utan fokuserat på en mer beskrivande antropologisk hållning. Detta medför att maktstrukturer på makroplanet tenderar att falla ur focus, vilket kan leda till en naiv syn på Turkiets militärpolitiska styre.

              

©JANET SVENSSON

TEXT OCH FOTO

Annons