Böjer mig för att gå in i mörkret på Nygatan 12 i Lund. Är på väg ner i det underjordiska arkivet till ”Platsen kantad av solfläckar.” Stockholmskonstnärerna Marja-leena Sillanpää och Leif Efggren ställer ut på Martin Bryder Gallery till den 2 mars. Den 2 mars… min pappas födelsedag, då fyller han 105 år, Dead or Alive…
©js
Börjar utforska detta rum som har Döden som gemensam nämnare. I mörkret försvinner allt, förmultnar, målas över. Gnistrande vita ben, koncentrerad text som leder mina inre bilder till den botten där vi alla en gång skall landa. I Döden. Jag möter Dödens ansikte i bilderna. Döden som metafor för förgängelse, för transformation, pånyttfödelse och svart längtan. Plötsligt kommer skrattet bubblande ur mig. Jag vet inte varför men jag känner en odefinierbar lycka, kanske över Livet….? Ser på mina medbetraktare och känner igen mannen som står vid sidan om mig. Såg honom vid ett tillfälle för ungefär 20 år sedan när han hämtade sin fru som arbetade på Hospis i Lund. Hon ingick i den arbetsgrupp som jag förberedde mentalt genom bildterapi för sin uppgift att ledsaga människor i slutskedet av sina liv inför mötet med Döden. Jag kände mig egendomlig till mods, det var så länge sedan, vågade jag fråga hur hon mådde? Tänk om hon var död? Varför var mannen ensam här på vernissagen? Slutligen kunde jag inte hejda min nyfikenhet. Och fick till svar att hon lever och mår bra…
Går in i det angränsande utställningsrummet där konstnären Leif Elggren visar sin utställning ”Precis på den plats där siffrorna byter namn”. Bilder i mindre format hänger i direkt anslutning till texter inramade i samma storlek med samma svarta ramar. Texterna innehåller olika händelser som hör ihop med de utställda bilderna. Genom att skriva och ställa ut texterna naglas den verklighet som de beskriver fast. Man kommer inte undan. I mig öppnas visuella rum och tydliga händelseförlopp som jag intresserad följer. Jag reflekterar över att orden påverkar mig olika, beroende på vilka bilder som de härletts ur. Är bilden färgrik och stark blir texten mer ett komplement till bilden. Om bilden däremot är gråsvart och inte så dynamisk, som i fallet med Emanuel Swedenborg, blir texten polär och ger en betydligt kraftfullare visuell upplevelse än den bild som den är avsedd att ge en vägledande kommentar till.
©js
Plötsligt när jag står där framför porträttet av Emanuel Swedenborg blottläggs ett foto inom mig. Fotografiet är från slutet av -70-talet och jag vet inte var det finns i den reella verkligheten. En av männen på fotot ser ut att vara Leif…jag tittar tveksamt mot konstnären som sitter i rummet. Det dröjer en stund innan jag frågar om han har varit bosatt i Linköping… jo, det har han på -70-talet. Fotot visar sig vara taget av en gemensam vän som jag inte träffat på mycket länge. Plötsligt blir han levande inom mig…
Verkligheter flätas ihop där nere i källaren hos Martin Bryder, tider sammanfaller som järnfilspån. All utveckling handlar om separationer. Någon person eller tid eller sammanhang att lämna för en annan verklighet. I det yttre. I den objektiva verkligheten, går vi vidare ”clockwise”. Men inom oss är alla tider en och samma. All separation, allt som vi ville lämna för att integrera vad vi upplever som nytt i våra liv är en chimär. Vi är hela tiden summan av vår historia, våra döda människor eller tidigare händelser är fulla av liv, fastnaglade verkligheter.
©JANET SVENSSON
almablogg 