Sufisk poesi

I Sanna Lundells blogg har jag läst om värmande kyrkobesök och en dikt av den sufiske 1200-talspoeten Jelaluddin Rumi.  Mässan i Allhelgonakyrkan inleddes med den här dikten:

Värdshus

Att vara människa är som ett värdshus
Varje morgon nya ankomster
En glädje, en depression, en elakhet
Hälsa dem välkomna och underhåll dem!
Även om de utgör en samling sorger
Som med våld tömmer ditt hus på dess möbler
Behandla ändå varje gäst med värdighet
Han kanske gör dig redo för ny sötma
Den mänskliga tanken, skammen, ondskan
Möt dem vid dörren, skrattande
Och bjud in dem
Var tacksam vem som än kommer
För var och en har skickats till dig
Som en vägvisare från underjorden

 

Mina tankar går till poeten Adonis, född 1930, uppväxt i en liten bergsby i norra Syrien. Hans familj tillhörde en shiamuslimsk sekt, som är influerad av både kristet tänkande och av sufism. Adonis har ett flertal gånger föreslagits som kandidat till nobelpriset, hans poesi är influerad inte enbart av den islamska mystiken, utan även av den babylonska, grekisk filosofi, kristna myter och hela den kulturskatt som vi möter i Mellanöstern. Hans politiska motstånd gjorde att han under studieåren vid Damaskusuniversitetet hamnade i militärfängelset Qunaitra 1955-56. Därefter flyttade han till Libanon, och har varit bosatt i Beirut sedan dess.

 
Poet betyder ”den som vet” på arabiska. Adonis poesi rymmer revolt, uppbrott, viljan till befrielse i alla avseenden både i det personliga livet, det samhälliga,  som inom konst och litteratur. Motståndet är ständigt närvarande som en skälvande adriadnetråd – en kärlekstråd till Livet. Bland hans egna anhängare finns de så kallade Tammouzpoeterna som har sin poetiska tradition i den klassiska arabiska poesin.
Namnen Adonis och Tamuz är synonyma i sin mytiska betydelse. Adonis är Ali Ahmad Saids litterära pseudonym. Adonis har bland annat skrivit Papper i vinden (1955-57), Och rymden väver förklaringarna (1979), Detta är mitt namn (1969), En tid mellan askan och rosorna (1971). Antologin Den förälskade stenens tid, Novapress, Lund 1987, är kanske den mest välkända samlingen av de till svenska översatta dikterna av Adonis.

– Och de kastade ner Ali i det mörka hålet hans dräkt
var av brinnande kol vi fattade eld vi höll fast i
hans sönderslitna kroppsdelar jag fattade eld godkväll,
o askans ros Ali är ett hemland vars namn saknar
språk blöder negation bevisar gräset och vattnet Ali
är på utvandring

Var somnar sorgens herre? Hur bär han sina ögon? Min
himmel har strypts mina axlar sjunker jorden är en
hjälm fylld med sand och hö jag sprang av rädsla en
svala gömde mig jag reste mig upp för att öppna ett
fönster: gröna fält jag är den andre erövraren och
jorden en gunghäst som går i moln

Det förälskade trädet rör vid mig med sin gren vattnet
forsar ut människornas gamla tid är förbi jag börjar
mitt ansikte är en cirklande siluett och i ljuset finns
ett uppror
                                                        Ur: Den förälskade stenens tid

©JANET SVENSSON

Det här inlägget postades i Bloggar, Litteratur och Skrivande och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s