AXXE är död

Min älskade hundkompis är död. Han var med mig i Uppsala 2-3 juni, där han fick ett epileptiskt anfall som varade i 45 minuter och var oerhört smärtsamt. Vi åkte morgontåget tillbaka till Lund på fredagen den 4. Han hade varit så duktig i Uppsala och på Stockholms central, sprungit upp och nerför alla dessa oräkneliga trappor. När vi kom till Stadsparken i Lund ville han bara ligga i gräset intill dammen. Jag bad en förbipasserande att se till honom medan jag hämtade bilen, körde in i parken, lyfte min älskade hund in i bagageutrymmet och körde till Österlen. Där ville han inte äta, han kräktes och jag ringde till distriktsveterinären efter det att han hade haft ytterligare ett anfall. Det var på kvällen och jag låg på golvet och höll om honom, pratade med honom om allt trevligt vi gjort och jag såg på hans dimmiga blick och vaksamma öron att han hörde och förstod vad jag sade. Men kroppen var söndrig. Han blödde lite ur munnen men tungan var hel. Jag hade varit så rädd att han skulle bita den av sig när han skakade och klapprade tänder under det epileptiska anfallet. Veterinären är bosatt i Brösarp, det tog en halvtimme för henne att komma till Almagården och den halvtimman behövde jag för avskedet. Jag höll om Axxe och medan tårarna rann in i hans päls, berättad jag för honom hur oerhört tacksam jag är över att få ha levt med honom i 13 ½ år. Han kom ju till mig som ett och ett halvtåring och skulle fyllt 15 den 27 juni. Och jag älskade hans blida, kärleksfull väsen, hans inkännande förmåga, hans leklust, hans nyfikenhet och hans busiga, vilda personlighet. Busig med mattes gränser som riktlinjer. Oftast.

Jag låg där på golvet och höll om min hund, berättade allt som vi gjort. När vi vandrade längs jocken i Abisko, när han flängde efter en flock vajor i Saltoluokta och jag trodde att jag förlorat min hund på fjället. Men han kom tillbaka, han kom alltid tillbaka, det var bara att vänta. Jag berättade hur det var när han simmade, att han måste rista sig en bit ifrån matte så att matte inte blev blöt, hur han livräddat mig, hur han ville att jag skulle kasta pinne och hur fint han kunde gå fot när matte ville. Hela tiden berättade jag tills veterinären kom 22.00 och satte den första sprutan i hans vänstra framben, Därefter vände vi på honom, han låg med ryggen mot mig och jag strök honom över kropp och huvud medan veterinären rakade hans högra framben. Så småningom kunde avlivningen börja. Han ville inte. Hans hjärta var starkt och inte förrän 23.00 var vi färdiga. ”Var vill du ha honom?” frågade veterinären som inte ville köra till Veterinärstationen i Tomelilla, det var för långt, det kunde vi göra i morgon. Jag föreslog att vi med gemensamma krafter skulle lägga honom i baksätet på bilen, det var hans koja som han rest runt i Sverige i många gånger. Så där låg han under öppen svart himmel och tusen stjärnor medan natten gick över till dag och jag körde honom till ett frysrum i Tomelilla. Det var på lördagsmorgonen. Redan på söndagen började jag att ångra mig och tänkte att helst ville jag ha min hund utanför köksfönstren i Almagårdens mörka mull. Regnet öste ner hela dagen, det fortsatte att regna under måndagen när min grupp, som jag skulle arbeta med under veckan anlände. På tisdagsmorgonen var vädret klar och stilla. Klockan sex på morgonen satt jag ute på trappan med te och Svenska Dagbladet iklädd svart morgonrock och med det långa håret utslaget. Då såg jag min brors välkända siluett på hamnen. Jag flög ut på hamnpiren och fick tag i honom, innan han startat motorn i båten, och tillsammans gick vi in i trädgården, där han grävde en djup grop. Han grävde ända upp till låren så att det var svårt att komma upp igen. Jag hämtade hem min frusna hund som jag några dagar tidigare stoppat i en svart sopsäck för att läggas i en individuell frys i väntan på kremering. Tillbaka på Almagården lade jag ett vitt renskinn på marken som jag svepte in hunden i, innan jag släppte ner honom i graven (först hade jag mätt honom med måttband och fann att graven var för kort så jag grävde den lite längre). Det var svårt att få i honom så jag såg ingen annan råd än att hoppa ner i graven på Axxe och stampa till några gånger. Det gick. Allt var som om det vore planlagt för detta, gruppen skulle dansa rituella danser på förmiddagen. Efter en välgörande dusch gick jag ut i trädgården till några gruppdeltagare som satt och samtalade om upplevelserna under dansen. Då hörde jag sång! Utanför muren stod en kör, ja de var många. De sjöng ljuvliga begravningssånger. Vi ställde oss vid graven och när kören slutat tog en gruppdeltagare vid och sjöng solo, därefter sjöng jag The River is flowing, flowing and growing. The River is flowing down to the sea. Mother Earth is carrying me, her child i will always be. Mother Earth is carrying me, down to the Sea.(Nordamerikansk indiansång som jag lärt mig av min yngsta dotter) Vi gick in i ateljén och började dansa en begravningsritual. Det vackra vädret höll i sig hela dagen och på eftermiddagen satte jag en bukett vilda ängsblommor vinvid Axxes gravkulle. Iréne hade lagt en vacker sten intill, en fossil av en fjäril.

       

Min skyddsängel är borta och hans grav kan jag se härifrån, där jag sitter och skriver i köket. Kullen kommer att sjunka så småningom när hans kropp förmultnar och blandar sig med Gaia, vår stora moder Jord. Men benen finns kvar länge, precis som alla minnen, alla bilder jag har från vårt 13 1/2 åriga liv tillsammans, då han ständigt var min skugga, min väktare och förtrogne.

 De större bilderna är tagna under våren 2010

Janet Svensson
TEXT OCH BILD