Vad anser Antony Gormley?

Nyårsaftons morgon, te och ostmacka och Ystads Allehanda. På kultursidorna ser jag bild på och läser om Antony Gormleys omtvistade torn på Kivik Art Centre, som enligt Robert Dahlström, kulturjournalist och kulturredaktör Ystads Allehanda, inte är ett konstverk utan en byggnad. Visserligen dömde Kammarrätten så, men själv uppfattar jag tornet som både och. Upphovsmannen till konstverket är konstnären som tillsammans med medarbetare byggt verket, byggnaden. Kanske en anledning till att kulturnämnd och samhällsbyggnadsförvaltning varaktigt samarbetar i framtiden för att undvika liknande tvister? 

Minnesbilder väcks av hur det var när jag själv, tillsammans med hunden, kom dit första gången. Bilen parkerades, på en bondgård, hos en vänlig dam i närheten. Det fanns inga andra besökare.  Sensommarens mättade färger, klar, lite kylig luft och så dessa skulpturer, mänskliga avryck, konstruerade linjer och betong, den ena efter den andra mitt i det vilda, fullväxta och sagolikt vackra landskapet. Nog tyckte jag verkligen att tornet var en intressant konstupplevelse, vinklarna, klättringen uppför den smala trappan, utsikten och den ilande känslan inombords av lustfylld rädsla, när jag gick nära kanten där uppe på avsatsen utan skyddsnät.  Tankar väcktes om gränser och gränsers betydelse i våra liv, att trotsa gränsen mellan yttre och inre betraktande och konkret ge sig in i konstföremålet, för att komma ut på olika platser i ett och samma konstverk var spännande. En hisnande nyorientering av något aldrig tidigare upplevt, som mötet med en människa, en ny trakt, hemmavid eller någon annanstans i världen.

För mig är det mest intressant exteriört, avslutar kulturredaktören sin artikel om kulturåret 2011 i sydöstra delen av Skåne, och föreslår radikalt att man kan stänga igen Antony Gormleys torn så att Ulf Lundell får frid. Detta ställningstagande fick mig att undra: gick verkligen Dahlström in i verket? Hur kan man såga av interiören från exteriören i en sammansatt och mångfacetterad konstupplevelse? Det kan väl inte vara Dahlströms mening att vilja utestänga allmänheten från den del av konstupplevelsen som ju endast kan ske inifrån? Om verket skall stå kvar, bli överväxt, nött av tidens tand skall det ske med öppning, med möjligheterna att kunna gå in, annars kan det rivas. Enligt min mening är detta verk kompromisslöst. Ett konstverk kan man inte dela. Här måste man göra ett val. Eller? Vad anser Antony Gormley?

©JANET SVENSSON

TEXT

Annonser
Det här inlägget postades i Arkitektur och Trädgård, Konst, Måleri och Skulptur, Utställningar och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s