Havet

I dag på morgonen är havet vilt, oregerligt. Som fragdga ur skenande hästars munnar kastar sig vågorna över pirarna, spräcks och låter miljarder av droppar dånande flyga högt över de sammanfogade stenarna. Stenarna blanka av vatten, håller, bromsar kraften, låter vattenmassorna jämna ut sig där inne i hamnens famn.

Framåt eftermiddagen stillar det sig och över stenarna hänger brudsläpet, gnistrande i solen när molnen drar förbi.

   

Om havet har poeter skrivit, konstnärer gestaltat och kompositörer gett toner och sång. Omöjligt är att ersätta det ständiga ljud som havet själv alstrar, som ett stort djur vilar hon där ute, lever hon om och sjunger ständigt sin hummande, dova livssång. Kastar sig rastlöst omkring hållen av vindarnas tömmar i samspel med elementen.

    

I sin poesi i Det omöjliga, Bonniers 1975, sätter Göran Sonnevi havet i relation till kosmos, till de pulserande galaxerna och stjärnorna, till andning, födelse och död.

Jorden andas häftigt nu

Det är snart födelsens tid

Vem finns? Vem ska

födas? Vem

stiger ur havet?

…

Vi föds alla ur havet,  det

inre, svävande

 havet, där stadierna

hastigt växlar

i rytmer av

millioner år

….

Du bär

havet inom dig, också

dess osynliga djup

 

©JANET SVENSSON

TEXT OCH FOTO

I dag på morgonen är havet vilt, oregerligt. Som fragdga ut skenande hästars munnar kastar sig vågorna över pirarna, spräcks och låter miljarder av droppar dånande flyga högt över de sammanfogade stenarna. Stenarna blänker av vatten, håller, bromsar kraften, låter vattenmassorna jämna ut sig där inne i hamnens famn.

Annons