Anita Linde är död

Sunflower uf7.jpgEtt stort Anita-hjärta har slutat att slå, förvånad upptäcker jag minnesorden som Pierre Guillet de Monthoux och Halvard Jenssen skrivit i dagens SDS om Anita. Det finns en fin bild bredvid, annars hade jag kanske hoppat över nekrologen – i bara farten. Anita. Senast vi träffades var på Mellby atelier den 24 juli i år, på en av Hans Pålssons pianokonserter. Stod på gården och pratade i pausen. Minnesbilder dessförinnan: sill och potatis på Almagården, bad i Tobisviks basäng, på magen, fulla av entusiasm inbegripna i samtal, på gräsmattan i trädgården på Grönegatan, spontanträffar på stan i Lund, picknick på gräsmattan, pizza på Kronovalls Vinslott, samtal om litteratur, författare, radioprogram och kulturella TV-program som jag såg hos Anita.  Vi var vänner som umgicks då och då, åt lunch hos varandra då och då, kvällsmat hos varandra då och då, samtalade om önskningar och livsval då och då. Anitas öppna, hjärtliga, varma sinne och otroliga kunskap om litteratur, teater, film, konst, ja allt kulturellt både regionalt och globalt gjorde att vi alltid hade spännande samtalsämnen. Nu är hon borta, hon finns inte mer i det verkliga livet, hon finns som minne och energi när man tänker på henne. När jag förberedde mig för att ge ut grekisk dagbok 2005, läste Anita texten och tyckte att jag skulle infoga en litteraturförteckning över böcker, artiklar och annan text som nämns i dagböckerna. Det var en god idé så det gjorde jag. Sådan var hon: generös med sina idéer och kreativ och intresserad av det mesta som rörde kultur.

På några minuter ställs allt på sin spets. Livet – vad är det? På Espressocafeet mitt emot stationen i Lund, vid bordet intill, sitter två unga pojkar och samtalar om vad som verkar vara motorcross, de skrattar lättsinnigt åt döden, har lekt med den, verkar det som. Så inser jag att de talar om mig, om min höga hastighet, om mina två totalkvaddade bilar som blev ersatta av splitter nya. Jag reser mig sakta upp ur den bekväma soffan efter att ha druckit upp de sista dropparna av kaffet, ser på den ene av killarna och säger: Ta det lugnt . Han skrattar när han svarar: Ja. Går uti den milda senaugustidagen, solen skiner men allt har förändrats, Anita är död. Promenerar hem, går in på nätet och läser Ola Jönssons vackra minnesord över Anita. Inser att jag har missat något, jag vill ha henne tillbaka för att uppleva henne mer. Vad är ett liv? Det finns inte utan kärlek.

Foto: Wikipedia

JANET SVENSSON

Det här inlägget postades i Litteratur och Skrivande, Personlig vardag och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s